shaawty

.

Jag ska fortsätta kämpa och ha toppbetyg för att sedan komma in på något av de bästa universiteten/högskolorna som sedan ska leda till ett jättebra jobb med massa pengar. Jag vill ju göra mamma stolt och för min egen skull också. I mina ögon är pengar nöje och makt.

Men vad jag än gör så kommer jag ingen vart, har jag valt rätt väg? Har jag valt det jag vill göra, det som jag tycker är kul? Egentligen inte, utan jag har bara valt den säkra vägen. Den tråkiga vägen.. Jag vill sjunga, dansa, (min kärlek för RnB är obeskrivlig), resa runt, njuta av livet och bara ha roligt. Göra det jag älskar helt enkelt. Vill komma bort ett tag och känna mig levande, jag vill bli överraskad, nyfiken och leva för stundens hetta.

Jag orkar inte sitta hemma framför TV:n på kvällarna och se bortskämda sweet 16-ungar, hollywood fruar, The hills, Jersey Shore och vet inte vad. Varför ska jag sitta och titta på när dom lever livet och har kul medan jag bara sitter hemma på en soffa och tittar på dom och önskar att jag någon gång kunde ha det sådär.

Sen jag var liten har jag sagt att jag vill flytta till USA och det vill jag fortfarande, vet ni varför? Det känns som att de som lever där lever mina drömmar. Jag vill vara en del av min egna dröm. Tänk dig att vakna upp bredvid någon du älskar och sen titta ut genom fönstret och ha en vacker utsikt över havet. Gå ner till stranden och få en fin solbränna, leka i havet, åka vattenskoter eller njuta av en drink på en motorbåt. O sen gå upp och fräscha till sig, möta upp tjejerna och dra för o gymma (så man hela tiden har den där sexiga, vältränade kroppen), sen fixa naglarna med dom i en skönhetssalong, varför inte spa efteråt? Senare mot kvällen drar man hem och fixar sig för en sen utekväll. Omg, drömliv bara det. Visst ska jag jobba vissa dagar också.. Men är man två så blir allt hälften så billigt och man kan då ha dubbelt så kul. (Blir jag rik så kommer jag köra runt med min sexiga lamborghini) oavsett vad ska jag alltid vara fixad från topp till tå.

De flesta säger "men dröm vidare" och bara trycker ner mig. Bara för att ni inte har kämpat och lyckats med det ni vill ha i livet betyder inte att jag också kommer ge upp och nöja mig. Jag bryr mig faktiskt inte om vad ni säger och tycker, jag fortsätter drömma och SKA göra något åt saken. När jag är 18år då har jag inget som kan hindra mig till att live to the fullest. Ingen kommer kunna säga åt mig vad jag kan/får och inte kan/får göra. Då kommer jag vara redo att satsa, riskera och komma någonstans i livet. Det jag vill är att uppleva allt det där som jag tidigare bara drömt om. Jag kommer våga chansa och släppa allt skit som håller mig nere så jag kan flyga mot stjärnorna och om jag missar hamnar jag fortfarande bland dom. för det är kul och leder det till framgång så är det bara ett plus. Men om det inte gör det så har jag ändå bara kul. (Men vart fan ska jag hitta tiden till allt det om jag ska plugga vidare?.. det kallas plugga på distans baby ;) ) Jag hör inte hemma i Sverige, det är trist här..